Säsongen 2022 avslutades för ett par dagar sen, inte alls med det resultat vi hade hoppats på eller önskat. Att vi får börja om i superettan nästa år är inte bara ett faktum, utan också en enorm besvikelse.
Många undrar vad som gick snett, hur vi hamnade här återigen, inte bara jag, utan säkerligen varenda en av oss.
Hur går vi vidare nu då? Ska vi ropa ”Avgå Alla” – igen? Ska vi skälla ut varenda spelare, varenda person på kansliet, varenda person i styrelsen, för att deras jobb inte varit ”tillräckligt”? Är det rätt väg att gå? Det tror inte jag. Däremot hoppas jag att samtliga som är delaktiga för det här året, ser sig själva en ordentlig gång i spegeln och frågar sig själva om de gjort allt de kunnat för klubben.
Självklart är vi alla besvikna och vill ha en förklaring på hur vi för tredje gången på 6 år hamnade i Superettan, men vi måste också förstå att någon quick-fix inte är lösningen. Det fungerar helt enkelt inte att panikvärva spelare eller ledare.
I ledarstaben sitter två, för oss, hjältar. Álvaro Santos och Mattias Lindström. Två personer som VET vad det innebär att spela för HIF, som är HIF personifierat. Min önskan är att låta de få chansen, bevisa att de har det som krävs. Låt dem, tillsammans med oss, leda oss tillbaka till Allsvenskan. Under tiden ska vi, Sveriges bästa kortsida, visa varför vi är det. Under året vi nu tar att starta om systemet, ska vi samla ihop oss, sjunga upp oss till finrummet igen, där vi sen ska vara för att stanna.
Vet ni varför jag anser att vi är Sveriges bästa supportrar?
För att även efter denna fiaskosäsong har Södra Stå vuxit. Jag har sett nya ansikten hela året, personer som kommit för att de kanske helt enkelt inte haft något bättre för sig, men sen dykt upp på varenda match efter det.
Inte nog med det, efter faktumet att vi åkt ur allsvenskan och vi inte hade något mer att spela för, så sålde vi slut två bussar till Elfsborg. På en match utan någon betydelse så åkte närmre 100 personer med Kärnan upp till Borås en regnig måndag och ännu fler tog sig dit på egen hand. Det är rätt magiskt.
Håller du inte med mig är det helt okej. Men oavsett vad du anser om det sportsliga resultatet, laget eller ledningen i år, vet vi att vi kommer stå vid plan 10 i februari och frysa rövarna av oss medan vi sjunger oss genom cupen 2023, för att sen ta sig genom Superettan.
Oavsett hur det går, är vi HIF. Vi kommer alltid stanna kvar.
HIF har kallat till medlemsmöte den 12/12. Jag tänker gå. Jag tänker också förnya mitt medlemskap i HIF, skaffa mig ett säsongskort för 2023 och ett bortakort. Jag kommer stå där nästa år igen, och vara delaktig på resan. Jag hoppas ni att andra också kommer vara det.
