Den 25 september 2011. Ett tåg med HIF-supportrar rullar från Göteborg mot Helsingborg. På E6:an rullar många bilar, också de fyllda med HIF:are. Vi hade precis vunnit mot GAIS borta och via radiovågorna följde vi matchen mellan Malmö FF och AIK. Om Malmö tog en poäng skulle guldet hamna i Helsingborg, flera omgångar innan seriens slut. Det var nervöst. Många satt och fingrade på champagneflaskor och när AIK tog ledningen hörde man en djup kollektiv suck. Guldet fick vänta tills nästa vecka då vi skulle ta emot Norrköping hemma. Helt ok det också, att vinna på hemmaplan.Sen hände det. 1-1 i Malmö. Det gick ett sus genom tåget, ryktet om kvitteringen på Swedbank Stadion spred sig som en löpeld på bara några sekunder. Sen exploderade hela tåget. Champagnekorkar flög, människor kastade sig ogenerat i varandras armar, tårarna rann och ingenting annat i hela världen spelade någon som helst roll. Helsingborgs IF var svenska mästare.Sista biten av tågresan är ett töcken. Tiden stod stilla och glädjescenerna som utspelade sig etsade sig fast i minnet för resten av livet. Hemma i Helsingborg strömmade folk ut på gatorna, folk vallfärdade till Olympia där ett spontant guldfirande lockade tusentals och åter tusentals människor. Vi förenades i ett lyckorus som är omöjligt att beskriva och när spelarna en efter en sprang in på innerplan var jublet öronbedövande. Festen fortsatte natten lång och veckorna efter var ett konstant firande som kulminerade den 23 oktober efter sista hemmamatchen mot AIK.Vi hade vunnit SM-guld och vi skulle få kvala till Champions League.Det är nu maj 2014. Det har passerat två och ett halvt år sedan de blöta guldfesterna. Ibland känns de väldigt avlägsna, nästan som en dröm. 2014 har HIF har haft den sämsta säsongsinledningen på många år och publiken sviker. Det finns ett groende missnöje med hur klubben sköts, vår spelidé är otydlig och krisen vi genomgått efter årets premiär har varit tuff. För alla oss som älskar HIF.Det gör mig ledsen att se min klubb i rådande skick. Hur kunde vi hamna här? Var gick det snett?Det som gör mig mest ledsen är dock inte den otydliga spelidén. Det är inte heller tabellplaceringen eller det faktum att vi i år kanske får kriga för att hänga kvar. Nej, det är något helt annat.Det som gör mig mest ledsen är att jag saknar delar av HIF-familjen. De som man firade med på Olympia efter GAIS-matchen och de man trängdes med på Stortorget efter säsongens sista match 2011. Alla som stolt deklarerade att de var HIF:are in i benmärgen. Var tog ni vägen? De tomma stolarna på Olympia gör mig ledsen. Den glesa uppslutningen på sektion 37 gör mig ledsen och det klena bortaföljet i Kalmar i söndags gör mig ledsen.Klubben behöver oss nu. Mer än någonsin tidigare. Då är det också vår förbannade skyldighet att visa att vi bryr oss. En fotbollsklubb är beroende av sina supportrar, det är vi som är själen och hjärtat i klubben. Utan oss slutar klubben andas.På söndag spelar HIF mot Falkenberg på Olympia. Sista matchen innan uppehållet. Låt oss göra en gemensam kraftansträngning och visa hela fotbollssverige vad vi går för och vad HIF betyder för Helsingborg. Men framför allt, låt oss visa det för oss själva.Jag är helt säker på att det finns många som vill återuppleva den galna hösten 2011. Det kommer vi göra i framtiden. Och när vi gör det, hur vill du känna inombords då? Att du svek klubben när motgångarna hopade sig eller att du stolt stod upp och sa orden som är namnet på Kärnans nyligen lanserade kampanj, ”Jag är HIF”.Läs mer om vår kampanj här. Blir vi 10 000? Jag tror det, om vi hjälps åt! Så engagera dig, dela och kom till Olympia på söndag!Martin NilssonOrdförande Kärnan