Helsingborg anno 2014 består av en hel del ungtuppar, faktum är att inget lag i Allsvenskan har i år spelat med så många tonåringar som HIF.Större delen av våra ungdomar är dessutom från Helsingborgstrakten, vilket vi tycker är riktigt kul! Men en spelare sticker ut lite med sin självklara koppling till HIF – Anton Kinnander. Uppväxt på Olympias läktare, engagerad HIF:are. Låter som vem som helst av oss, eller hur? Skillnaden är att Anton spelar i HIFs A-lag.Kärnan tog ett snack med pågen Kinnander, om derbyladdningen, om framtiden – och om rollen som HIFare i HIF. Så här beskriver han det sistnämnda själv:-Det har alltid varit klubben man har hejat på, som man har läst om, som man har brytt sig om. Ända sedan man var liten har man gått och kollat på HIF, det har aldrig varit något snack, är det match är man där. Jag kan inte se det framför mig att jag inte skulle vara där om HIF spelade, det kommer alltid vara en grej att gå på HIF, även om jag inte spelar. Det är helt klart klubben i mitt hjärta.Farsan tog med dig som liten påg..?-Nä, det var mamma faktiskt. Det är hon som sitter och skriker för det mesta så jag gick med henne. De sista tre åren innan A-laget stod jag på 37:an, ibland fick jag ju sittplats av HIF nu de senaste åren, men det är så jävla mycket tråkigare att sitta på sittplats.Vi är nog ganska många som har tänkt tanken kring hur det hade varit att få slå in en boll för HIF, jubla med Olympiapubliken, eller för den delen bara få trycka ner skruvdobbarna i det eminenta gräset. Anton har fått uppleva drömmen att ta steget ner från läktarna och in på planen.-När jag fick hoppa in första gången på Olympia, mot Syrianska, man ville ju höra sitt namn i en sång. Man ville göra mål. Man ville kunna fira med alla som är där. Och jag gjorde det, det var nog det bästa. Att få höra så många skrika och jubla när man gör mål. Det var så… Det är svårt att förklara men det var speciellt. När jag petade in den bollen, alltså – det är en sak man drömt om. Man har ju hört om andra unga spelare som går mål och man ser att de blir jätteglada men man förstår inte riktigt känslan. Nu kanske jag har ännu fetare känsla än dom, eftersom jag ju är Helsingborg – men det är väldigt speciellt.När man hör att klacken sjunger att man är en av dom. Det gläder mig. När jag hörde det så stod jag mitt på planen, var ett spelavbrott – så jag kunde kolla upp där och bara vara en del av det. Det är liksom också en dröm som gått i upplevelse.Sen har du ju fått starta nån sång med…-Ja, jag var på väg därifrån och så hör jag att publiken vill att jag ska starta en sång. Första tanken är ju panik, vad ska jag starta för något? Så jag börjar ju flaxa med vingarna. I Borås gick jag fram och hyssjade publiken och började knäppa med fingrarna och sen körde jag ”Helsingborgs IF” – det var fett som fan. Lätt gåshud på det, finns ett klipp på nätet på det och jag kan kolla hur många gånger som helst på det.Det finns en hel del olika diskussioner om vad som är rätt och fel på läktarna. Hur ser du på läktarkulturen och t.ex. pyroteknik?-Pyroteknik är ju olagligt, så jag kan ju inte säga att jag är för det. Men jag är för att hitta en lösning som gör det möjligt. Stämningen blir lite hetare, om man ska säga. Självklart är det fett att stå därnere när man hör alla sångerna, men det blir lite hetare eller vad man ska säga.Hur mycket betyder ett stöd?-Det betyder väldigt mycket, jag har inte själv tänkt på det så mycket innan jag själv spelade i A-laget, vad det egentligen betyder att åka och vara en del i en klack. Men nu i Borås och i Halmstad. Man ser hur många det är som åker upp för att stötta en. Och även om det är lite. Folk åker upp för att stötta en. Man måste ge tillbaka. Man måste ge allt. Man måste visa att man är tacksam, ge allt på planen för dom som ger allt på läktaren.Vi behöver allt stöd vi kan få. Jag hoppas det är många som åker på kvarvarande matcher, kommer till Olympia och åker med Kärnan. Vi har fått en tuff start och behöver allt stöd vi kan få. Vi behöver också publiken – det är en sak vi gör tillsammans – att försöka få den här säsongen så bra som möjligt.Vi pratar vidare lite om Antons roll i laget, och även med ett självsäkert yttre utstrålar han en ödmjukhet inför uppgiften att spela i HIF. När är du ordinarie?-Svårt att säga. Jag vill ju ta den. Men jag kan inte sitta och säga att jag är 100% redo nu, för det är jag inte. Jag behöver inhopp, har fått lite inhopp och behöver fler. Får jag en start är jag ju dock redo för det och tror inte jag gör bort mig.Vad är största drömmen?-Jag har ända sedan jag varit liten drömt om att få spela i HIFs A-lag. Nu är jag här, så nu är det en startplats som är drömmen. Annars, klart man vill utomlands och då är ju England drömmen, attityden där är underbar. Det är inget mellanmjölk, i Spanien kan det vara lite mesigt och domarna är lite usla och en massa filmningar och sånt, som visserligen kommit till England med. Jag gillar det inte, det ska vara hårt, det ska vara tufft – det är fotboll.Förhoppning om säsongen?-Europaplats. Dit ska vi. Det har varit en dålig start, men vi kommer komma komma igen.Det är många som pratar om HIF som ”ett steg på vägen” i sin karriär, men du fokuserar mycket på att HIF är drömmen. Finns det någon annan klubb i Sverige du hade kunnat tänka dig att spela för?-Nä. Du kan inte tänka dig att gå till Malmö?-Det finns inget att säga om det. Spelar man i HIF går man inte till Malmö, enligt mig. Sen är det ju lite lättare för mig att säga som kommer från Helsingborg. Det märks att Anton inte riktigt uppskattar frågan, men vi känner väl att vi kan försöka mjölka ur det sista ur den. Men om vi säger såhär, om du har varit utomlands och vill tillbaka till Sverige, och så vill HIF inte ha dig… Vilken klubb hade du spelat i då?- Akademin. Det är liksom så nära HIF jag kan komma i så fall.Dubbla skånederbyn närmar sig med stormsteg, det första redan imorgon. Att vi som supportrar är taggade upp över öronen är ju en självklarhet. Hur är det då som spelare och HIF:are ut i fingerspetsarna? -Jag har fått frågan nyligen av mina vänner ”Nu ska du nog sitta på bänken mot Malmö, förut har du stått i klacken…?”. Jag tror inte det spelar nån roll var man är, om man så sitter i TV-soffan – även om man inte ska det – det har redan börjat dunka lite extra i hjärtat. Det är en spänning. Det ska bli jävligt coolt att sitta på bänken, eller om jag får spela för det är… ja.. Det är ett derby. Det finns bara en sak och det är krossa Malmö. Vi ska bara vinna. Man känner att det närmar sig… Inte bara inom klubben utan det finns överallt.Börjar man märka det på träningarna?-Ja, nu har vi bara haft en träning efter Mjällby. Men det finns bara Malmö i tankarna. Vi ska ner och vinna där. Vi ska vinna cupen. Det finns ingenting att tveka på där.Jag stod och borstade tänderna igår, och plötsligt slog det mig. Derby på torsdag. Ångesten kom direkt.- Ja det går ju så fort, derbyt är imorgon. Plötsligt står man därnere. Tänker man efter dagen efter ett derby, det är svårt att hitta ord när varit därnere. Minns själv när man varit därnere och stått i klacken och man kom hem och mamma frågade ”hur var det?” så… ”Jaaaa…, det var skitcoolt”. Den stämningen, det är något utöver det vanliga. Det är jävligt coolt.Drömscenariot Malmö borta?- Spelar ingen roll hur mycket eller hur litet – bara vi vinner och går till cupfinal.Du vill inte komma in och peta in avgörande i 92:a då?Haha, nä, alltså. Det hade varit. Jag vet inte… Jag hoppas det egentligen. Ska ju göra allt för att det ska hända. Får jag spela kommer jag göra allt för att det ska hända, men ja, det hade varit väldigt mycket plus. Vinner vi är det hundra. Avgör jag är det 300! Det hade varit väldigt coolt.Med de orden tackar vi Anton för pratstunden och skickar iväg honom på en sista dags uppladdning inför bortaderbyt i cupen. Skaffa dig dina biljetter till derbyna nu, och hjälp Anton och de andra pågarna att prestera på plan!

Vi ses i Malmö!