I tisdags v 37 tackades fotbollsspelaren Andreas Granqvist av, samtidigt fortsätter sportchefen Andreas Granqvist jobb inom föreningen. Jag hade förmånen att som representant för Kärnan ge blommor och framföra ett generellt ”tack för allt”. Efteråt har jag funderat lite på vad det där ”allt” innebär, och kan komma att innebära.

Detta har ni hört innan:

Det är få som kan kombinera stjärnglans med jordnära, men Granen är en sån person. På meritlistan finns 88 landskamper, Premier League, Eredivisie, Serie A, Guldbollenvinnare, fyra EM, ett VM, en Svenska cupen-titel. När han sen, enligt vissa på toppen av sin karriär, valde att flytta hem till HIF för att spela gratis i Superettan fick jag ta en intervju med P4. Radioprogramledaren, en yrkeskår som alltid är galet taggade, ställde frågor i glad och hurtig ton om hur det kändes och i princip ifall inte detta var helt sjukt. Hur kunde en spelare som precis blivit utsedd till en av VM:s bästa backar välja att vända hem till lilla Helsingborg och fattiga HIF som kom från en sjundeplats i Superettan? Detta uttrycktes inte explicit men fanns där mellan raderna. 

Jag känner ju inte Andreas Granqvist så vad vet jag egentligen, men kortfattat svarade jag lite olika praktiska bakomliggande anledningar. Vad jag dock tror mig veta är att oavsett praktiska, och emotionella anledningar, till Granens val att flytta hem så sänder den typen av agerande enorma signalvärden. Att dessutom ta över den otacksamma sportchefsrollen som inte funnits i HIF på nästan 10 år smäller nog ännu högre på otacksamhetsskalan. Granen har haft allt att förlora och ganska lite att vinna i samband med dessa val, men gjort dem ändå. Stjärna, men jordnära. Och det verkar som att det börjar smitta av sig. 

På senare år har vi sett ett sportsligt alltmer intetsägande och likgiltigt HIF. Det övergripande ledarskapet har rapporterats vara väldigt akademiskt. Powerpoints, taktik och strategi har gått före lagsammanhållning, spontanitet och känslor. Det ledarskapet har sakta förändrats och utöver Granqvist är nu Micke Dahlberg på plats som akademiansvarig, Markus Holgersson finns i styrelsen och på bänken sitter Jörgen Lennartsson och Mattias Lindström. Visst har det funnits brister i spelet, men en sak man saknat länge och som man inte kan klaga på i årets HIF är viljan att kämpa för varandra och aldrig ge upp.

Genom sin flytt hem och sina åtaganden inom HIF har Granen visat att det går att värdesätta andra saker än de materiella högre när man gör sina karriärsval. Genom sitt sätt att leda visar han tillsammans med fler och fler andra personer inom HIF att det finns en annan attityd än individualism att se upp till. Tillsammans bildar det en ny grogrund för HIF att som elitfotbollsförening och breddverksamhet stå och växa på efter flera år av famlande efter både identitet och förebilder att se upp till inom klubben. 

Det är givetvis alldeles för tidigt för att säga om den här grunden kommer få fäste och bära frukt över tid, men den tydliga skiftning i mentalitet och karaktärsdrag hos spelarna som företräder HIF på planen 2021 ger ändå skäl till hopp om sportslig framtidstro igen. För det är jag övertygad om att vi redan har Andreas Granqvist att tacka för mycket.

10 matcher kvar, uppflyttningen är i våra händer, men det är inte därför ni ska gå och stötta HIF på hemma- och bortaplan under avslutningen av Superettan 2021. Ni ska gå och stötta HIF för att vi har ett lag som bryr sig igen. På planen som vid sidan av den.

Erik Kruse

Ordf Kärnan